Lax 2023

I Vänern förekommer endast viss naturlig reproduktion i de stora tillflödena Klarälven och Gullspångsälven. Som kompensation för vattenkraftsutbyggnaden och dess negativa effekter på laxreproduktionen, sätts odlade laxsmolt ut (108 000 smolt år 2022 i Klarälven och 96 000 i Norsälven). Viss utsättning sker också via laxfonden (stiftelse som bildats av kommunerna och länsstyrelserna runt Vänern) och enskilda fiskeklubbar, men detta har minskat på senare år. Fenklippning har skett sedan 1993 för att kunna skilja vild och odlad lax åt och all vild lax (och öring) som fångas ska sättas tillbaka. I och med att vild lax inte får landas baseras allt fiske i Vänern på odlad lax. Vild lax dör ändå i viss mån i fisket i samband med att de återutsätts, men det är oklart i vilken omfattning². Av tradition skiljer man sällan på lax och öring i Vänern, utan talar om Vänerlax på grund av att det ofta är svårt att skilja arterna åt då de utsatta Gullspångsöringarna kan vara lika stora som laxarna och mycket blanka. I många år togs den största delen av yrkesfiskets landningar i olika typer av nät men en successiv övergång till fasta redskap har skett under senare tid och 2022 togs 70 procent i fasta bottengarn. Landningarna av lax och öring i Vänern, som fram till 2003 samrapporterades, var mycket låga under 1960-talet, ökade sedan kraftigt under 1970-talet för att åter minska efter millennieskiftet och var mycket låga 2019–2022 (figur 2) . De minskade landningarna beror troligen på en kombination av att färre antal dispenser för yrkesmässigt fiske efter lax har utfärdats samt att många yrkesfiskare i Vänern i stället har börjat rikta sitt fiske mot till exempel gös på grund av högre avkastning i detta fiske. Lax från Vänern innehåller ofta högre halter av dioxiner och PCB än vad EU tillåter (se Livsmedelsverkets webbplats) vilket också kan göra det svårare att sälja fisken trots att Sverige sedan 2002 har ett undantag från EU:s gränsvärden för lax. De senaste åren har yrkesfiskets landningar av lax i Vänern varit låga och 2022 landades 3,2 ton lax (figur 2) .

Vättern har ett betydligt mindre yrkesfiske på lax än Vänern och landningarna låg 2022 på 0,2 ton (figur 2) . Även lax från Vättern innehåller ofta högre halter av dioxiner och PCB än vad EU tillåter. I Vättern saknas helt naturligt reproducerande laxbestånd och fisket där är således helt baserat på utsättningar varvid mängden fisk som sätts ut till stor del begränsar fiskeuttaget.

Fritidsfiskets landningar utgör en stor andel av de totala landningarna i Vänern och Vättern (figur 2) . Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån var fritidsfiskets landningar under perioden 2018–2022, i genomsnitt 53 ton i Vänern och 29 ton i Vättern (men notera höga osäkerheter i skattningarna, figur 2 ). Dock var fångsterna större än så under samma period, då en stor andel av laxen återutsätts. Totalt skattas de genomsnittliga fångsterna 2018–2022 ligga på 150 ton lax i Vänern (felmarginal 34–267 ton) och 107 ton lax i Vättern (felmarginal 17–196 ton), med en genomsnittlig återutsättningsgrad på 65 procent i Vänern (felmarginal 45–85 procent) och 73 procent i Vättern (61–85 procent).

Det sker ingen övervakning av beståndsstatus i Vättern eftersom det inte finns någon naturlig produktion av lax utan beståndet upprätthålls helt av utsättningar med odlad lax från Vänern.

De vilda laxbestånden i Vänern övervakas genom räkning av antal lekgropar i Gullspångsälven och lekvandrande fiskar i Klarälven samt antalet laxungar i båda älvarnas uppväxtområden. Efter att den tidigare torrlagda Gullspångsforsen blev tillgänglig 2003 har antalet lekgropar i Gullspångsälven som helhet ökat signifikant från 80 stycken år 2008 till 129 lekgropar 2019 (fördelning av lax- och öringslekgropar är osäker men öring dominerar). År 2020 räknade man endast i Gullspångsforsen och fann 28 lekgropar. Under 2021–2022 gjordes ingen räkning. Tätheterna av laxungar i Gullspångsälven som helhet var under 2000-talet goda (i medel 15,3 laxungar per 100 m² under den senaste tioårsperioden) men har visat en stark negativ trend de senaste 5 åren. Sedan 2010 har två svensk-norska projekt genomförts (”Vänerlaxens fria gång” 2010–2015³ och ”Två länder – én elv” 2017–2021⁴ för att förbättra förutsättningar för lax och öring och återuppbygga deras bestånd i Klarälven/Trysilälven. Forshaga kraftverk, cirka 20 km från Klarälvens mynning, är det första av många definitiva vandringshinder i Klarälven. Eftersom kraftverken i Klarälven saknar fiskvägar har man under snart 100 år fångat den lekvandrande laxen i centralfisket vid Forshaga och transporterat den med lastbil uppströms det åttonde kraftverket, Edsforsen, för återutsättning för att möjliggöra lek⁴. I Klarälven registrerades 2 018 lekvandrande laxar (vilda) i centralfisket under 2022. Detta är mer än genomsnittet 2013–2022 (1 213 laxar). Dock har studier visat att fällan i Forshaga inte samlar in alla laxar som vill upp och att den tvingas hållas stängd på grund av hög vattentemperatur under del av sommaren. Länsstyrelsens har därför ansökt om omprövning av villkoren i tillståndet för Forshaga kraftverk där man bland annat yrkar på att öka fällans effektivitet betydligt, att bättre tillvarata laxens genetiska bredd, att minska den manuella hanteringen av laxen samt att kylmöjligheter av vattnet behövs för att fällan ska kunna hållas öppen längre⁴. Trots en signifikant ökning av antalet vilda lekfiskar som fångas vid Forshaga kraftverk de senaste 10 åren har tätheterna av laxungar i Klarälvens huvudfåra och dess biflöden förblivit låga (i medel 4,1 laxungar per 100 m2 vid de vadelfiskade tillfällena under den senaste 10-årsperioden).

Sveriges lantbruksuniversitet har på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten utvecklat en beståndsmodell för Vänerns lax^5,6. Det är en åldersstrukturerad Bayesiansk populationsdynamikmodell som bland annat följer antal fiskar i olika livsstadier från vilda och odlade stammar. Modellen integrerar flera typer av data så som märkningsdata, yrkesfiskets landningar samt antal smolt och lekfisk. Modellen har ännu inte genomgått vetenskaplig granskning varför resultaten ska betecknas som preliminära. Granskning av modellen kommer att ske under 2024. För den vilda Gullspångslaxen visar modellen en nedgång i fiskeridödlighet de senaste 30 åren (figur 3c) . För beräknat antal lekfiskar smolt och ägg varierar estimaten ibland stort mellan år, speciellt för smolt, men modellen visar ändå en generell minskning av lekfisk ( figur 3a och b ) och ägg sedan 1990-talet, även om estimaten är ganska osäkra, som kan bero på bland annat korttidsreglering, hybridisering med öring, ökad post-smoltdödlighet samt viss dödlighet vid återutsättning av fångad vild lax i fisket. För den vilda Klarälvslaxen visar modellen också en nedgång i fiskeridödlighet de senaste 30 åren och en stark ökning i antalet lekfisk ( figur 4b och c ). För smolt och ägg varierar estimaten ofta stort mellan år men modellen visar högre estimat idag än för 1990-talet.

För närvarande finns inga nationella mål för sjövandrande lax i Sverige, men då maximal hållbar avkastning (MSY) används inom Internationella havsforskningsrådet (Ices) för Östersjölax och Havs och vattenmyndigheten (HaV) har ett mål på 80 procent av potentiella smoltproduktionen för havsvandrande lax, används dessa nedan. Eftersom Gullspångsälven har ett naturligt litet bestånd, är det lämpligare att använda ett genetiskt baserat mål än ett MSY-mål för att säkerställa att den genetiska variabiliteten bibehålls på lång sikt. Länsstyrelsen^7,8. har tagit fram det regionalt satta genetiska målet på 833 lekfiskar.

Beståndsstatusen anses dålig oavsett vilken målnivå som används. Sannolikheten för dagens smoltproduktion i Gullspångsälven att nå det genetiska målet är enligt modellen nära noll procent. Trots positiva trender i Klarälven, så anses statusen var dålig om man tittar på dagens smoltproduktion relativt smoltproduktionen som beräknas krävas för att nå MSY, men även jämfört med det nationella målet⁹ att bestånden för havsvandrande vild lax bör nå minst 80 procent av den potentiella smoltproduktionen. Även om man tittar på lekbeståndets storlek ligger det under det regionalt satta lekbeståndsmålet³ på 1 300 honor per år.

De vilda laxbestånden i Klarälven och Gullspångsälven anses ha högt bevarandevärde eftersom de utgör två av Europas få kvarvarande bestånd av storvuxen insjölevande lax. De två laxbestånden har tydliga genetiska stamskillnader och bör betecknas som unika och skyddsvärda. Ett lågt antal lekfiskar, vilket leder till ökad inavel och förlust av genetisk variation, samt genetisk påverkan från odlad lax^1, kan hota dessa genetiska särarter. För att undvika negativa genetiska effekter av kompensationsodlad utsatt fisk på de vilda laxbestånden bör utsättningar av odlad lax (lokal stam) inte ske i Gullspångsälven eller i Klarälven. Även utsättning av odlad lax direkt i Vänern kan vara förknippat med biologiska risker, om denna fisk vandrar upp i Gullspångsälven och reproducerar sig tillsammans med den svaga vilda populationen där¹. Val av platser för utsättning av odlad lax kan, förutom felvandring, också påverka bifångsten av vild lax då utsättningsplatsen till viss del kan påverka utbredningen av den odlade laxen¹.

Trots ökat antal lekande laxar i Klarälven är rekryteringen på en fortsatt låg nivå (i medel 4,3 laxungar per 100 m2), vilket indikerar att ytterligare åtgärder behövs i älvarna. Tidigare studier har också visat att mellan 70–85 procent av smolten och nära 100 procent av kelten försvinner på väg ned till Vänern och att förlusterna framförallt sker vid passagen förbi och genom kraftverken⁴. För att motverka dödligheten i kraftverken samlas smolt och kelt in vid Edsforsens kraftverk och transporteras nedströms Forshaga. Anläggandet av en effektiv avledare för nedströmspassage, kombinerat med nedströmstransporten, skulle enligt underlag från ”Två länder – én elv” innebära en mycket stor positiv effekt på laxpopulationens storlek. Habitatrestaurering för att kompensera för flottningsrelaterade förluster av lekbottnar skulle ytterligare öka Klarälvens bärförmåga¹⁰.

För att stärka och bevara de vilda bestånden har också regleringar av både yrkesfisket och fritidsfisket införts så som landningsförbud på individer med fettfenan kvar, dessa ska återutsättas om de fångats Med syfte att minska fisketrycket på Gullspångslax har Gullspångsälvens fredningsområde utökats från 7 500 hektar till 47 000 hektar från och med 1 oktober 2021¹¹. Att lekfisken i Klarälven har ökat de senaste tio åren indikerar en ökad överlevnad i sjön vilket tyder på att regleringen haft verkan. Dock ses ingen signifikant trend i medianlängd över minimimåttet för lax i fritidsfisket i Vänern.

Laxfisket i Östersjön (Figur 1) är baserat på både vild och odlad lax. Enligt den fiskestatistik som SLU Aqua sammanställt till Ices arbetsgrupp Working Group on Baltic Salmon and Trout (WGBAST) låg de totala svenska landningarna av östersjölax 2022 på 34 224 laxar jämfört med 49 292 laxar året innan (figur 5) . Dessa siffror är baserade på rapporterade landningar i yrkesfisket samt en kombination av rapporterad fångst och fångstuppskattningar i fritidsfisket. Majoriteten av landningarna 2022 (cirka två tredjedelar) fångades inom yrkesfisket längs kusten och i vissa älvar med odlad lax. Sedan Sverige fasade ut sitt kommersiella havsfiske 2013 nyttjas merparten av den svenska laxkvoten i det kustnära yrkesfisket som främst bedrivs i Bottniska viken med olika typer av fasta redskap under våren och sommaren. Syftet med denna reglering var att flytta uttaget till kusten och älvmynningarna och därmed öka möjligheterna att styra fisket mot odlad lax och vild lax från starkare bestånd. Ju närmare älvmynningen fisket bedrivs desto lägre är risken att man fiskar på en blandning av starka och svaga bestånd eftersom varje bestånd vid lek söker sig tillbaka till sin uppväxtälv. Därmed kan svagare bestånd ges möjlighet till återhämtning. Det är många länder som bedriver fiske på Östersjöns laxbestånd, där Sverige och Finland är de nationer som fångar mest lax (havs-, kust- och älvfisket sammantaget). År 2022 fångade Sverige 41 procent av de totala internationella landningarna (figur 6) .

År 2022 stod fritidsfisket (nät, not, fälla, spö och trolling) för cirka en tredjedel av de svenska totala landningarna i Östersjön (räknat i antal landade laxar). Av fritidsfiskets landningar 2022 stod spöfisket i älvarna för cirka hälften medan trollingfiske och husbehovsfiske (icke-licensierat fiske med fasta redskap, not och nät) stod för cirka en fjärdedel vardera. Data över de totala fritidsfiskefångsterna kommer från olika källor. I älvfiskestatistiken sammanställs till exempel fångster som har rapporterats in till fiskevårdsområden. I de totala fångstsiffrorna ingår också skattningar av fångster som har gjorts i anslutning till genomförda fritidsfiskeundersökningar längs kust och i hav. I tillägg till den fritidsfiskestatistik som sammanställs inom EU:s datainsamlingsprogram sammanställs också fritidsfiskestatistik från nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån. För fritidsfisket efter lax i Östersjön används dock inte data från dessa enkätundersökningar då skattningarna bedöms som allt för osäkra. Sammanfattningsvis finns det ett antal osäkerhetsfaktorer kring fångstsiffrorna från fritidsfisket, och fritidsfiskedata behöver därför förbättras¹⁴.

I Sverige utförs övervakningen av laxbestånden till stor del inom ramen för EU:s datainsamlingsprogram. Utöver insamling av fångststatistik (se avsnitt om yrkes- och fritidsfiske) samlas data för olika livsstadier in. Bland annat undersöks tätheten av laxungar i älvarnas uppväxtområden genom elfiske och antalet utvandrande smolt uppskattas från fångster i smoltfällor. Räkning av lekmogen lax som vandrar upp i våra älvar sker oftast i fiskvägar (till exempel fisktrappor) där laxen måste passera inom ett relativt begränsat område. Andelen uppvandrande fisk som passerar genom olika fiskräknare varierar dock mellan älvar beroende på fiskräknarens utformning och placering. Informationen levereras sedan till Ices och utgör, tillsammans med motsvarande information från andra länder, grunden i de beståndsanalyser som Ices utför.

Laxen är beroende av rinnande sötvatten, älvmynningar, kuster och öppet hav för att fullfölja sin livscykel. De vandringar som sker mellan dessa akvatiska ekosystem innebär att laxen under livet påverkas av ett flertal miljöfaktorer samtidigt som den är beroende av god vattenkvalitet och fungerande vandringsvägar. I sötvattensmiljön fyller laxen en unik nisch där den anses upprätthålla en viktig del av den lokala födoväven i vattendraget genom att konsumera insekter och smådjur samtidigt som den själv utgör byte åt andra arter¹⁶. Uppväxande lax (och öring) utgör även värdorganism för larver av den starkt hotade arten flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera), vilken är rödlistad och omfattas av EU:s Art- och habitatdirektiv. Den vuxna laxens grävande vid leken bidrar till att hålla bottensubstrat rena från sediment och växtlighet. Den lax som dör efter leken bidrar även med transport av näringsämnen från havet upp i vattendragen.

Utbyggnaden av vattenkraft i många älvar har haft en mycket negativ påverkan på östersjölaxen. Miljöanpassning av vattenkraften genom flödesjusteringar, byggande av fler fungerande fiskvägar och utökade produktionsarealer skulle kunna förbättra situationen i många av dessa vattendrag. Sådana åtgärder har potential att öka produktionen av vild lax i Östersjön mer än justeringar av dagens historiskt sett relativt låga exploateringsnivåer i fisket. Förutom vattenkraft är de flesta laxvattendrag också påverkade av tidigare flottledsrensningar, vilka minskat både areal och kvalitet av laxens lek- och uppväxthabitat.

I havet utgör den vuxna laxen en pelagisk predator där god tillgång på föda resulterar i snabb kroppstillväxt. I Östersjön domineras födan av sill/strömming och skarpsill samt delvis storspigg¹⁷. Det faktum att laxen i havet är fåtalig i jämförelse med andra rovfiskar (t.ex. torskfiskar) innebär att den inte anses reglera andra arters förekomst i någon större omfattning, men kan själv påverkas av andra arter. Tidigare studier har till exempel påvisat ett positivt samband mellan rekryteringen av strömming och laxens överlevnad under det första året i havet¹⁸. I havet och längs kusten utgör laxen byte för större fisk, marina däggdjur samt fåglar. I Östersjön sammanfaller ökningen av sälbeståndet under de senaste decennierna med en ökad havsdödlighet för östersjölaxen¹⁸. Även predation från fågel (till exempel skarv) och fisk på utvandrande laxsmolt i älvar och mynningsområden kan utgöra en betydelsefull dödlighetsfaktor för enskilda bestånd. Kunskapsbrist råder dock om vilken betydelse predation från de ökande populationerna av säl och skarv har för de olika laxbestånden i Östersjön. Undersökningar har dock visat att sälarnas uttag av lax är av samma storleksordning som yrkesfiskets landningar¹⁹.

I flera decennier har laxen i Östersjön periodvis varit drabbad av hälsoproblem. I egenskap av toppredator ackumulerar laxen miljögifter såsom dioxiner. Även reproduktionsstörningen ”M74” hos östersjölax anses vara kopplad till laxens diet till havs. M74 är en tiaminbristrelaterad reproduktionsstörning som orsakar yngeldöd hos lax¹⁴. Utbredningen av M74 har mätts i ett antal kompensationsodlingar i Sverige sedan 1974. Andelen honor i odlingarna som drabbats av M74 har varierat hög mellan åren men M74-utbredningen var som störst på 1990-talet. Den M74-relaterade dödligheten hos nykläckta laxyngel i Östersjön ökade under perioden 2016–2018 från mycket låga nivåer 2011–2015, men har sedan 2019 återigen varit relativt låg, dock med viss mellanårsvariation. År 2022 drabbades i medeltal yngel från åtta procent av honorna av M74.

Under det senaste decenniet har en annan form av hälsoproblem observerats hos uppvandrande lax. Fiskarna uppvisar ett slött beteende, hudrodnader, blödningar och svampinfektioner som ofta leder till döden. I Vindelälven och Ljungan har sjukdomsproblematiken negativt påverkat rekryteringen av ungar och därmed beståndsutvecklingen, men i övriga älvar har inga tydliga samband mellan försämrad hälsa hos den vuxna laxen och beståndsutvecklingen setts. Rekryteringen av ungar i Vindelälven uppvisar en återhämtning under de senaste tre åren. Även i Ljungan tycks situationen ha förbättrats, då tätheten av ungar i älven ökade markant 2022 jämfört med föregående fem år. Återvandringen av vuxen lax förväntas dock vara fortsatt svag fram till och med år 2024 i Vindelälven och 2025 i Ljungan. Sedan 2016 har därför Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) undersökt hälsoläget i ett flertal vattendrag (Mörrumsån, Torneälven, Ljungan, Stockholms ström och Umeälven). Analyser avseende patogener (något som framkallar sjukdomar) har dock inte gett något entydigt svar angående orsaken till de observerade hälsoproblemen^20,21. Tiaminbrist har diskuterats i samband med fiskdöden men avsaknad av effekt efter tiaminbehandling av återvändande Vindelälvslax, samt att tiaminhalterna hos laxen inte skiljer sig signifikant mellan olika vattendrag, tyder på att tiaminbrist inte är ensam orsak till problemen²⁰. Under 2021 och 2022 var hälsoläget bland lekfisk relativt gott jämfört med de föregående åren (pers. kom. Charlotte Axén, SVA).

Sammantaget visar ovanstående studier av påverkansfaktorer och laxens roll i ekosystemet på behovet av en ekosystembaserad förvaltning, där hänsyn tas till att olika arter påverkar varandra och att samspelet mellan människa och miljö ofta spänner över flera sektorer i samhället²².

I början av 1900-talet bedöms produktionen av vild laxsmolt i Östersjön ha uppgått till minst sju miljoner smolt årligen, men i takt med vattenkraftens utbyggnad och ökad fiskeexploatering under 1900-talet sjönk produktionen till endast några hundra tusen smolt per år under 1990-talet^23,14. Ett stort antal vildlaxbestånd slogs ut på grund av vattenkraftens utbyggnad, och i många av dessa älvar förekommer idag endast odlad lax. Nuvarande fiskeförvaltning har dock varit framgångsrik och många av de kvarvarande vildlaxbestånden har uppvisat en positiv utveckling sedan slutet av 1990-talet. Det är speciellt i Bottenviken som bestånden uppvisar en positiv trend och god status, medan bestånden generellt blir svagare ju längre söderut man kommer i Östersjön. År 2022 uppgick den svenska produktionen av vild smolt (inklusive hela Torneälven) till cirka 2,9 miljoner individer ( figur 7 ; totalt för Östersjön knappt 3,1 miljoner). Årliga utsättningar av odlad lax sker i vattendrag med utbyggd vattenkraft. I Sverige har utsättningsmängderna av lax sedan år 2000 varierat mellan drygt 1,5 och knappt 2 miljoner smolt årligen. År 2022 sattes det ut 1,7 miljoner odlade laxsmolt i Sverige (figur 7) .

Ices utvärderar årligen status för Östersjöns laxbestånd i förhållande till älvspecifika MSY-mål. MSY-målet för en älv motsvarar den beståndsstorlek som medger det största långsiktigt hållbara fiskeuttaget utan att beståndets storlek minskar över tid. Vid dessa utvärderingar jämförs den nuvarande smoltproduktionen med den smoltproduktion som krävs för att ge MSY under rådande förhållanden i älven avseende till exempel vandringsmöjligheter samt lek- och uppväxthabitatens storlek och kvalitet¹⁴. Ices beståndsmodell är således tänkt att användas främst vid utvärderingar av nuvarande fiskemöjligheter och fiskets påverkan på beståndens status och utveckling. För att utvärdera effekter av andra faktorer som påverkar laxen i ett vattendrag, som till exempel kraftverk och dammar, behöver kompletterande analyser göras¹⁴.

Flera svenska vildlaxbestånd under 2022 uppnådde med minst 70 procents sannolikhet en smoltproduktion som motsvarar dess MSY-nivå (R_MSY; Tabell 1). Nivån för R_MSY varierar mellan bestånd och motsvarar en smoltproduktion på 60–85 procent av den maximala produktionen under rådande förhållanden¹⁴. Utöver MSY-målet utvärderar Ices även status i relation till en lägre satt säkerhetsnivå (R_lim). R_lim definieras som den smoltproduktionsnivå från vilket ett bestånd förväntas nå R_MSY inom en laxgeneration (6–7 år) om allt fiske i hav och älv upphör, och motsvarar 15–40 procent av den maximala produktionen. Enligt Ices kriterier bör inget bestånd falla under denna nivå då detta innebär reducerad produktionskapacitet och lång återhämtningstid, även vid kraftiga begränsningar av fisket. Majoriteten av de svenska bestånden av vild lax överskrider med stor sannolikhet (större än 95 procent) R_lim (Tabell 1). Dock faller ett bestånd (Ljungan) under denna nivå på grund av tidigare sjukdomsutbrott.

Eftersom Ices bedömer status under rådande förhållanden i vattendragen (se ovan) kan ett bestånd erhålla god status trots att det finns passageproblem förbi kraftverk. Exempel på vattendrag där beståndsstatus klassas som relativt hög trots uppenbar vandringsproblematik är Piteälven och Testeboån. Brist på kunskap om i vilken omfattning kraftverk och dammar påverkar vandringsframgången och överlevnaden hos passerande fisk (smolt och utlekt vuxen fisk) gör dessutom statusbedömningarnarna för dessa vattendrag mer osäkra¹⁴.

Överlevnaden hos ung lax under det första året i havet minskade successivt under 1990-talet och början av 2000-talet, och har sedan dess varit relativt stabil¹⁴. Samtidigt har den fiskerirelaterade dödligheten i havet minskat markant. Detta har mer än kompenserat för den lägre överlevnaden för ung lax i havet och inneburit att återvandringen av vuxen lekfisk till älvarna haft en positiv utveckling sedan slutet av 1990-talet (figur 8) , dock med stor mellanårsvariation. Återvandringens storlek styrs av flera faktorer, bland annat årsklasstyrka, dödlighet i havet samt hur kall föregående vinter varit (vilket påverkar andelen som blir könsmogna och återvandrar för lek) ^24,14.

Det finns flera anledningar till att en del laxbestånd, framför allt de sydliga bestånden (söder om Ålands hav), inte svarat positivt på tidigare minskningar i fisket. En tänkbar förklaring är att ökande vattentemperaturer och andra faktorer i söder ger en försämrad överlevnad under uppväxtfasen i sötvatten, vilket gör dessa vattendrag mindre produktiva. Detta innebär att bestånden är mer känsliga för till exempel fiske och predation, vilket kan leda till att för få lekfiskar återvänder till sina lekområden för att bestånden ska kunna tillväxa. I vissa fall handlar det också om att laxen har svårt att nå lek- och uppväxtområden på grund av inga eller dåligt fungerande fiskvägar förbi vandringshinder. Fiskerestriktioner, habitatrestaurering och avlägsnande av vandringshinder i vattendragen kan vara åtgärder som hjälper dessa bestånd att återhämta sig. Samma sak gäller för älvar där man försöker återetablera vilda laxbestånd. Läs mer om laxens krav på livsmiljö i avsnittet ”Miljöanalys och forskning”.

De storskaliga utsättningar av odlad lax som pågått under lång tid i Östersjön är viktiga för fisket, men innebär samtidigt biologiska risker i form av ökad felvandring till älvar med vilda bestånd och oönskad genspridning^25,26. Förvaltningsåtgärder i syfte att minska påverkan från odlad lax på vilda bestånd är därför angelägna¹⁵.

Laxen i Östersjön förvaltas dels genom EU:s gemensamma fiskeripolitik eftersom den i havet fiskas av flera länder, och dels genom nationell lagstiftning. Laxen i älvarna förvaltas helt genom nationell lagstiftning. Ices gör beståndsanalyser och levererar biologiska underlag och råd till EU inför det årliga fastställandet av fiskemöjligheter och kvoter.

Total tillåten fångstmängd (TAC) under 2024 för yrkesfisket i havet i Ices delområden 22–31 är 53 967 laxar, varav Sveriges kvotandel är 15 116 laxar.

När den europeiska kommissionen publicerat fångstmängderna (TAC) kan man hitta dem på deras hemsida, https://oceans-and-fisheries.ec.europa.eu/fisheries/rules/fishing-quotas_en samt på Havs- och vattenmyndighetens hemsida, https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/kvoter-uppfoljning-och-fiskestopp/kvoter-och-fiskestopp.html. Underlaget för beslut, lagstiftning och TAC-förordningar från EU-rätten finns att hitta på Europeiska unionens publikationsbyrås webbportal, EUR-lex, https://eur-lex.europa.eu/homepage.html?locale=sv.

På västkusten finns 24 vattendrag mynnande i Nordostatlanten som hyser långvariga bestånd av Atlantlax. De flesta laxvattendragen finns i Halland och under slutet av 1800-talet uppskattades de halländska landningarna till cirka 70 ton per år, men de minskade snabbt när vattenkraften byggdes ut. Under 1965–1980 fortsatte landningarna att minska, dels beroende på högt fisketryck i havet dels beroende på försurning. När vattendragen började kalkas²⁸ ökade laxungarnas överlevnad, men trots detta utgör landningarna 2022 bara cirka sex procent av landningarna under 1884–1899¹⁸. Eftersom 2022 års landningar övervägande (53 procent) består av odlad fisk (lax med bortklippt fettfena), som satts ut som kompensation för vattenkraftsexploatering, innebär det att bara en bråkdel (cirka tre procent) av vildlaxladningarna återstår jämfört med 1800-talets nivåer²⁹. Smoltutsättningar sker idag i tre laxälvar på västkusten; Göta älv, Lagan och Nissan. I samtliga dessa älvar finns samtidigt vildlaxproduktion (lax med fettfena). År 2022 sattes det ut knappt 203 000 odlade laxsmolt, främst i Lagan, (medelvärde 130 000 smolt per år de senaste 50 åren)²⁹. Större delen av utsättningarna sker med 1-årig smolt.

Den årliga totalfångsten 1995–2022 har varierat mellan 8–42 ton (yrkes-, fritids- och avelsfisket sammantaget). År 2022 var den totala fångsten 8,4  ton (figur 9) , vilket kan jämföras med laxfångsterna på 560 ton i övriga länder som fiskar på nordostatlantiska laxbestånd³⁰. På västkusten har fisket med fasta redskap (kilnotar, bottengarn, laxfällor) minskat från cirka 60 licenser på 1980-talet till noll licenser 2019–2022²⁹. Därtill infördes 2014 ett förbud mot laxfiske med nät på djup större än tre meter, för att fasa ut fisket på blandade bestånd på kusten, vilket gjort att yrkesfisket efter lax upphört sedan 2015. Inga landningar rapporterades således på kusten 2022, även om vissa landningar i fritidsfisket kan ha förekommit. Den icke rapporterade delen av laxfångsten uppskattas till 10 procent av den rapporterade (expertbedömning).

De icke-kommersiella landningarna (fritidsfiske och avelsfiske) har sedan slutet av 1990-talet ofta vida överstigit yrkesfiskets landningar och fritidsfisket i vattendragen ökade successivt sin andel av den totala landade fångsten fram till 2010 men har sedan 2015 legat stabilt runt 90 procent²⁹. Fritidsfisket med handredskap i åar och älvar lämnar ofta god statistik över sina fångster, men behöver förbättras exempelvis när det gäller omfattningen av återutsatta fiskar, så kallad ”catch and release”, om fisken är fenklippt eller inte samt fiskeansträngningen. År 2022 rapporterades 8,3 ton landad lax från fritids- och avelsfisket i älvarna (47 procent vild lax och 53 procent odlad lax; figur 9 ), varav landningar i fritidsfisket var cirka 7,7 ton. ”Catch and release” i fritidsfisket var i medeltal 29 procent (0–100 procent beroende på vattendrag) av antalet fångade vildlaxar, och 38 procent (0–100 procent beroende på vattendrag) av totalt (vild + odlad) antal fångade laxar 2022²⁹ . Fritidsfiskestatistik av laxfångster samlas in genom datainsamlingsprogrammet EU-MAP. I tillägg till den fritidsfiskestatistik som sammanställs inom EU-MAP sammanställs också fritidsfiskestatistik från nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån.

De västsvenska laxbestånden övervakas förutom genom insamling av fiskestatistik, som beskrivs ovan, också genom elfiske av laxungar på uppväxtområdena i älvarna. Dessutom finns ett vattendrag, Högvadsån, där lekfisk och smolt kvantifieras. I Högvadsåns nedersta del finns dels en fälla för utvandrande smolt, dels en fälla för uppvandrande leklax. Fällorna fångar inte all vandrande fisk, men uppskattningar av effektiviteten görs återkommande så att den totala mängden smolt och lekfisk kan uppskattas.

När laxynglen kläckts och kommit upp ur bottensubstratet så lever de i genomsnitt i två år i älven²⁹ innan de vandrar ut till havet. Elfiske används årligen på uppväxtområdena i 24 västsvenska laxvattendrag för att följa hur tätheten av årsungar och fjolårsungar av lax utvecklas. Tätheterna av både årsungar och äldre ungar var minskande från början av 1990-talet till 2011 (figur 10) . År 2012 började tätheten av årsungarna öka för att 2016–2018 ligga på relativt höga tätheter¹⁸. Även tätheterna av äldre laxungar var höga 2018. Dock bör man komma ihåg att låga vattenstånd, som det var 2018, koncentrerar laxungarna i det vatten som finns kvar i åarna vilket kan ge missvisande resultat, och tätheten av laxungar visade en betydlig nedgång 2019 och bestånden har sedan legat kvar på 2019 års nivåer även under 2020–2022¹⁸ (figur 10) . Korrigerar man för vattenstånd så visar elfiskedata för västkusten som helhet en signifikant minskning i tätheterna av fjolårsungar (äldre än 0+) under 1990–2022, men ingen förändring för årsungar (0+) under samma period.

För varje vattendrag finns beståndspecifika mål framtagna och godkända av Ices sedan 2017³¹ . Dessa beskriver biologiskt säkra gränsvärden för god beståndsstatus och beståndens status utvärderas från elfiskeresultaten av fjolårsungar i varje älv. Status för individuella bestånd varierar mellan vattendrag och år. Flertalet av de västsvenska vildlaxbestånden är små och sårbara vilket återspeglas i att endast 4 av 24 bedömda bestånd hade god status 2022 (medeltätheter högre än tio fjolårsungar per 100 m² och konfidensintervall som inte korsar tio; figur 11 )²⁹. Sju bestånd hade medelmåttig status (medeltätheter högre än tio per 100 m² men konfidensintervallet som korsar tio) och 13 bestånd hade dålig status (medeltätheter lägre än tio per 100 m²) 2022²⁹.

Ung lax som är redo att lämna vattendragen och vandra ut till havet brukar kallas smolt. Endast nio vattendrag beräknas kunna producera mer än 5 000 smolt år 2022. Den starkaste vildlaxproducenten är Ätran med biflödet Högvadsån. Försurning, kalkning och torrår har gett stora variationer i smoltproduktion sedan 1950-talet, men antalet smolt har minskat över tid. Under 2000–2022 var smoltutvandringen i genomsnitt 5 806 smolt årligen, vilket endast utgör 37 procent av smoltutvandringen under 1960-talet. Smoltutvandringen i Högvadsån år 2022 var 2 590 smolt (figur 12) och den totala smoltutvandringen för hela västkusten beräknas till cirka 111 000 smolt 2022.

När laxen lämnat sin hemälv tillbringar den ett till fem år i havet innan den återvänder till sin hemälv för att leka²⁹. Under senare årtiondena har man sett en abrupt minskning av tillväxten³² och en rekordhög dödlighet under laxens tillväxtperiod i Atlanten³³. Klimatförändringar³⁴ samt förrymd odlad lax³⁵ anses vara de största hoten mot laxen nu och inom det närmaste årtiondet. Återvandrande lekmogen lax har varit småvuxen och mager de senaste årtiondena, särskilt de som endast tillbringat en vinter i havet, och majoriteten av laxarna (64 procent år 2022) tillbringar nu två år i havet innan de återvänder för att leka²⁹. Det är stora variationer mellan år²⁹, men detta indikerar troligen att det tar längre tid för laxen att växa sig stor i havet och bli könsmogen. Minskad och förflyttad produktion av bytesdjur för postsmolten³⁶ kan vara en delförklaring till den dåliga tillväxten. Konkurrens om födan med till exempel makrill (Scomber scombrus) och strömming (Clupea harengus) har föreslagits som en annan förklaring, men har inte kunnat styrkas³⁷. Dock har man i Stilla havet sett att puckellax (Oncorhynchus gorbuscha) kan konkurrera med andra laxarter om födan³⁸, vilket kan vara ett växande problem även för svenska laxbestånd då puckellaxen setts öka i Nordatlanten.

Mängden stigande lekfisk i Högvadsån har beräknats vara, i medeltal, 683 laxar per år mellan 1954–2022, med stora variationer mellan år. År 2022 estimeras 335 laxar vandrat upp för lek¹⁸ (figur 13) . Antalet lekfisk i Högvadsån har minskat de senaste åren (figur 12) , men Ices bedömde att det, för västkustens som helhet, trots allt fortfarande återvandrar tillräckligt många leklaxar för att nå mer än 100 procent av den regionspecifika bevarandegränsen (CL) 2022³⁰.

Att påverka havsöverlevanden är svårt, men att undvika fiske på blandbestånd till havs och utmed kusten för att skydda svaga laxbestånd är viktigt. I vattendragen finns desto fler faktorer att påverka och det är därför av stor vikt att man fortsätter arbeta med att restaurera laxhabitat (strömsatta, stabila bottnar med grus och sten) samt förbättra konnektiviteten och vattenflödet i vattendragen för att möjliggöra så hög lekframgång och juvenil överlevnad som möjligt. Genetiska studier av 29 laxpopulationer från västkustens vattendrag visade att ju större uppväxthabitat det fanns för lax, desto större var den genetiska variationen mätt som ”allelic richness”, det vill säga antal varianter av de anlag som testades²⁷. Beståndstätheten av lax på svenska västkusten är också direkt korrelerad till vattendragens lågvattenföring sommartid³⁹. Studier har visat att laxvattendrag behöver ha minst 30–40 procent av årsmedelvattenföringen som lågvattenföring, sommar som vinter, för att bestånden ska nå god status³⁹. Fiskar som lever nedströms vattenkraftverk måste hantera snabba och kraftiga förändringar i sin livsmiljö, där de ibland riskerar att stranda och ibland spolas bort³⁹. Laxungar som lever i den grundaste strandzonen missgynnas ofta av skiftande vattennivåer och flöden som gör att lämpliga habitat ständigt växlar. Frekventa habitatbyten är energikrävande och kan leda till ökad predationsrisk³⁹. Nedströms kraftverk med omfattande reglering begravs i regel också lämpliga substratfraktioner för lek och romläggning under grövre fraktioner, så att områdena inte längre lämpar sig för laxreproduktion³⁹. Vattenreglering påverkar också vattentemperaturen³⁹. Att återskapa kantzonerna och öka beskuggningen är en av de mest effektiva åtgärderna för att sänka vattentemperaturen i vattendragen³⁹.

Utöver detta bör beståndsspecifika åtgärder införas i fritidsfisket i vattendragen baserat på varje älvs status (reproduktiva kapacitet). Till exempel kan man införa förbud mot att landa större lax, så kallad ”multi-sea-winter”-lax som i större utsträckning är honor, i åar som inte når god status. Inget fiske bör ske i åar med dålig status, i enlighet med de rekommendationer som Nasco ger⁴⁰. I vattendrag som hyser både vild och odlad lax bör också förbud mot att landa vild lax införas.

Återutsättning av fångad fisk, ”catch-and-release”, har blivit vanligare och orsakar ofta låg dödlighet⁴¹. Dock är effekterna på reproduktionsframgången för fångade och återutsatta fiskar dåligt kända. En studie har visat på negativa effekter av vattentemperatur och tid i luft på den reproduktiva framgången hos fångad och återutsatt lax⁴², medan ett senare projekt som undersökte effekten av ”catch-and-release” och temperatur på reproduktionsframgången inte kunde påvisa att ökande temperatur påverkade reproduktionsframgången för återutsatt fisk ⁴³. Dock var den reproduktiva framgången för fångad och återutsatt honlax lägre än reproduktionsframgången för icke-fångad lax.

Laxparasiten Gyrodactylus salaris är en yttre parasit som lever på lax i sötvattensfasen genom att äta av laxens hud, främst på fenorna. Den påträffades första gången 1989 på västkusten³³ och förekommer idag i 17 av 24 älvar på västkusten, vilket innebär att alla bestånd söder om Göteborg nu är infekterade²⁹. I Norge har parasiten orsakat stor dödlighet på vild lax. Denna negativa påverkan har hittills inte setts i Sverige. Förbud mot utsättning av laxfisk till vattensystem som är fria från G. salaris, samt parasitens känslighet mot saltvatten, hindrar förhoppningsvis vidare spridning norr om Göteborg.

Västkusten har till stor del varit opåverkad av liknande sjukdomsutbrott som setts i Östersjön⁴⁵ men 2018 kom många rapporter om svårt svampangripna fiskar in till SVA, som möjligen kan vara relaterade till den extremt varma och torra sommaren 2018. Problemen minskade sedan under 2019–2020 och under 2021 rapporterades låga nivåer av onormala beteenden som slöhet och vinglig simning samt låga nivåer av synliga sår och rodnad i avelsfisket i Lagan. Både avelsfisket i Lagan och laxövervakningen i Högvadsån rapporterade låga nivåer av svampinfektioner 2021⁴⁶. Under 2022 rapporterade avelsfisket i Lagan låga till normala nivåer av onormalt beteende och yttre skador men höga nivåer av svamp under sommaren samt fall av infektiös pankreasnekros. Tjugo döda laxar med svampinfektioner noterades i lekfiskövervakningen i Högvadsån 2022.

Ices Working Group for North Atlantic Salmon (WGNAS) ansvarar för den årliga bedömningen av laxbeståndens status i Nordatlanten. Nasco ber WGNAS att ge fångstråd, som därefter godkänts av den rådgivande kommittén (ACOM), för både Färöarnas och Västgrönlands fiske. De råd som Ices gav för 2021 gäller även för fiskesäsongen 2023/2024⁴⁷, det vill säga Ices fångstråd för lax i Nordostatlanten för 2023/2024 är noll ton.

När man i januari 2023 utvärderade det föregående rådet fanns inga indikationer på att prognosen för laxförekomst för 2022 (”pre fishery abundance”) hade underskattats⁴⁷. Detta innebar att det inte krävdes någon ny bedömning av de befintliga förvaltningsråden för det färöiska fisket från Ices 2023 och att Ices-råden 2021 fortfarande är giltiga. Det rådet anger att när metoden för maximal hållbar avkastning (MSY) tillämpas finns det inga fiskealternativ på blandbestånd för Färöarna för fiskesäsongerna 2023/2024.