Gös 2023

Yrkesfisket efter gös i sötvatten bedrivs i några mindre sjöar i södra Sverige, utöver de stora sjöarna Vänern, Mälaren och Hjälmaren. I Vättern fångas gös endast sporadiskt i yrkesfisket. Gös är en attraktiv art i fritidsfisket främst i den södra delen av landet. Yrkesfisket bedrivs året runt. Under sommarhalvåret används så kallade bottengarn (en typ av stora ryssjor). Bottengarnen är ofta relativt finmaskiga eftersom gösfisket kan ske i kombination med ålfiske och ett i övrigt blandat fiske där till exempel gädda, abborre och lake också fiskas. Stormaskiga nät används året runt för gösfiske, men i första hand under den kalla årstiden. En betydande del av fångsterna landas under april till början av juni i anslutning till gösens lekvandring och lek.

Under 1960-talet landades cirka 400 ton gös per år i de tre stora sjöarna. Omkring millennieskiftet var landningarna lägre (figur 2) . Ett gynnsamt klimat för rekrytering, höjt minimimått och ökad minsta tillåtna maskvidd i Hjälmaren och Vänern bidrog till att den sammanlagda landningen i de tre stora sjöarna översteg 500 ton under 2006, 2016, 2017 och 2019. Under åren 2018–2022 var yrkesfiskets landningar i de fyra största sjöarna i medeltal 464 ton per år. År 2022 landades i de stora sjöarna totalt 419 ton gös (figur 2) .

Fångsterna beror både på fiskets omfattning och på beståndets storlek. Hur mycket som fiskas i sjöarna begränsas även av väder, vind och isförhållanden. Under varma somrar kan kraftig algpåväxt på näten försämra fångstbarheten i redskapen. Under sådana förhållanden väljer många fiskare att minska sin fiskeansträngning.

Hjälmaren är den grundaste och mest näringsrika av de fyra stora sjöarna och därför den mest typiska sjön för gös. I Hjälmaren har gösfångsterna i hög grad varierat över tid, och mellan 1960-talet och mitten av 1990-talet minskade yrkesfiskets landningar från cirka 150–200 ton till endast 30 ton (figur 2) . Efter att minimimåttet höjdes till 45 cm under 2001 ökade uttaget i yrkesfisket till 289 ton 2006. Yrkesfiskets landningar låg därefter på en något lägre nivå, och var under 2018–2022 i medeltal 177 ton. År 2022 landades 158 ton vilket är cirka 32 ton lägre än 2021 (figur 2) .

I Mälaren har landningarna generellt sett varierat mellan 100–200 ton per år sedan 1960-talet. År 2012 höjdes minimimåttet på gös från 40 cm till 45 cm i Mälaren. Före minimimåttshöjningen, under åren 2007–2011, var landningarna av gös i Mälaren i medeltal 161 ton. En viss minskning av gösfångsterna observerades ett par år efter regeländringarna, innan beståndet växte in i fiskbar storlek. Landningarna av gös i Mälaren ökade dock från 112 ton 2013 till 191 ton 2016, vilket var den högsta landningen i Mälaren sedan registrering startade 1914 (figur 2) . År 2022 landades det 125 ton gös i Mälaren vilket är en minskning med åtta ton jämfört med 2021 (figur 2) .

Sedan 1960-talet och fram till 2000 har landningarna av gös i Vänern i medeltal legat runt 80 ton per år. Efter det har fångsterna ökat stadigt, framförallt efter 2012 då ett saluförbud infördes på sik på grund av förhöjda halter av dioxiner och dioxinlika PCBer⁴ och det behövdes kompenseras för inkomstbortfallet. Under åren 2018–2022 var landningarna av gös i Vänern i medeltal 127 ton (figur 2) . År 2022 landades 136 ton, vilket var 23 ton högre än föregående år (113 ton).

Gös förekommer endast i mindre omfattning och främst i norra delen av den näringsfattiga sjön Vättern. Det finns inte något riktat yrkesfiske efter arten ⁵. År 2022 landades ingen gös alls (figur 2) .

Gös är en eftertraktad art i fritidsfisket, inte minst vid trollingfiske och spinnfiske, samt under senare år även vid vertikalfiske i den fria vattenmassan. En mindre andel gös i fritidsfisket fiskas med mängdfångande redskap som nät och ryssjor. Enligt nationella enkätundersökningar utförda av Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån har fritidsfiskets fångst av gös varit relativt hög i både Mälaren och Vänern under perioden 2018–2022 (figur 3) . I Mälaren låg den skattade behållna fångsten med 95 procent sannolikhet mellan 35–102 ton (medel = 68 ton) i Vänern medan den i Vänern låg mellan 27–88 ton (medel = 57 ton). Sammanfattningsvis tog fritidsfisket upp ungefär hälften av det som yrkesfisket fångade i dessa två sjöar. I Hjälmaren gick det inte att statistiskt säkerställa mängden.

Enligt den nationella enkätundersökningen år 2015 fångades gösen i fritidsfisket till cirka 80 procent med handredskap (trolling, spinnfiske och vertikalfiske). Data på hur mycket av den fångade gösen som återutsätts är osäker men en undersökning från Hjälmaren 2016 visade på att cirka 65 procent av fisk över minimimåttet återutsattes⁶. Effekterna av och överlevnaden vid återutsättning är dock inte klarlagda.

I Vänern samlar Länsstyrelsen i Värmlands län in statistik om fritidsfisket med nät och andra mängdfångande redskap. Fångsterna av gös har här minskat från 14 ton 2009 till 5 ton 2021. Minskningen beror med stor sannolikhet på en minskad ansträngning i fisket, både vad gäller antalet utövare och antalet fiskedagar per utövare. Baserat på fångst per ansträngning som tar hänsyn till hur många som fiskar samt deras fångster, syns en uppgång mellan 2000–2009. Efter denna period har indexet legat relativt stabilt på en högre nivå (figur 4) .

Det behövs liknande data över fritidsfiskets uttag med uppdelning på olika fiskemetoder från alla de stora sjöarna för att kunna göra rättvisa bedömningar av det totala fisketrycket och dess effekter på bestånden.

Data från nätprovfiske samlas in med enhetlig metodik sedan 2008 i de stora sjöarna, och sedan 2012 sker insamlingen vart tredje år i vardera sjö. Därutöver görs ekoräkning (kvantifiering av mängden fisk med hjälp av ekolod) inklusive trålning årligen sedan 1999 i Mälaren och Vänern, och även under enstaka år i Hjälmaren. Nätprovfiskena visar inga starka nedåt- eller uppåtgående trender för gösbeståndens storlek i Hjälmaren, Mälaren eller Vänern ( figur 5a , figur 5b , figur 6a , figur 6b , figur 7a , figur 7b ). I Mälaren finns inte heller någon trend i hydroakustiska skattningar av göstäthet (figur 8) . Det var dock generellt låga tätheter 2021 och 2022 i alla områden, och även för andra pelagiska arter såsom nors och siklöja⁷ Detta kan bero på temporära beteendeförändringar kopplade till ett muddringsarbete som utfördes i västra Mälaren under sommaren-hösten 2021.

Som ett komplement till nätprovfiskena kan även fångst per ansträngning i yrkesfisket användas. SLU provtar årligen gös från bottengarnsfisket från ett område i Hjälmaren och de tre huvudbassängerna i Mälaren. I Mälaren syns inga tydliga trender, men i Hjälmaren skiftade fångst per ansträngning till lägre nivåer, först 2015 och igen hösten 2019 och ligger nu på en lägre nivå ( figur 9a , figur 9b , figur 9c , figur 9d ). Den senare nedgången var korrelerad med svag rekrytering under åren 2014–2016 ( figur 10a , figur 10b , figur 10c ), men orsaken till det tidigare skiftet är outredd.

Gösbeståndens storlek varierar i hög grad mellan år vilket yttrar sig i fiskets fångster, bland annat beroende på starka och svaga årsklasser. Starka årsklasser kan på våra breddgrader uppstå när gösens första tillväxtsäsong är varm och lång. Rekryteringen av gös gynnas av varmare temperaturer, upp till åtminstone 21 °C under sommaren⁸,⁹ vilket medför att en ökning av gösbestånd kan förväntas mot bakgrund av klimatförändring med längre tillväxtsäsonger för gös ⁹.

För både Hjälmaren och Mälaren finns uppskattningar av årsklasstyrka. I Mälaren är uppskattningen baserad på dels tätheten av årsungar i trålundersökningar (antal årsungar per trålad kilometer), samt fångst av 2-årig gös i yrkesfiskets bottengarn (antal fiskar per fångstansträngning). I Hjälmaren baseras årsklasstyrka endast på fångst av 2-årig gös i bottengarn. Perioden 2009–2013 producerades relativt starka årsklasser i Hjälmaren medan rekryteringen i Mälaren varierade relativt mindre över tid ( figur 10a , figur 10b , figur 10c ). Sedan 2014 har rekryteringen varit svag i Hjälmaren men 2018–2020 verkar rekryteringen återigen ha lyckats. I Mälaren visar skattningarna från yrkesfiskets bottengarn på en jämnare rekrytering jämfört med Hjälmaren och relativt sämre rekryteringsframgång under perioden 2018–2020. Trålfångster av årsungar under samma period visar däremot en mycket stark rekrytering 2020 ( figur 10c ) och 2022 var fångsten av gösungar den högsta i tidsserien. Denna kontrast mellan tillbakaräknad täthet av 2-åriga gösar och tätheten gösungar indikerar att det inte finns något tydligt positivt samband mellan mängden årsungar producerade ett givet år och tätheten av samma årsklass två år senare.

Även om rekryteringen är svag vissa år, kan bestånden i övrigt anses vara starka och produktiva. Medellängden av de fem procent största gösarna (L_max5procent) kan användas som en indikator för beståndets storleksstruktur, där minskande trender för indikatorn kan tyda på ett ohållbart uttag av stor fisk. Denna indikator bedöms vara tillförlitlig för att bedöma generella trender över flera år^10,11, även om den kan påverkas av årsklasstyrkan. I Hjälmaren har L_max5procent i medeltal ökat sedan 2010 men legat relativt stabilt sedan 2016 vilket tyder på ett hållbart fiske som bevarar stora individer. I Mälaren är trenden inte lika tydlig och indikatorn skiljer sig mellan områden. De i särklass största individerna fångas i östra Mälaren, medan de största individerna i både västra och centrala Mälaren är generellt kortare ( figur 11a , figur 11b , figur 11c ). En högre variation i indikatorvärden i östra Mälaren och Vänern beror sannolikt på små stickprov. De i viss mån spegelvända förhållandena i indikatorn mellan delbassängerna kan indikera migration av stora individer från centrala till östra Mälaren under senare år.

Tillväxtdata på gös insamlade från yrkesfisket visar att gösen under perioden 2015–2020, i medeltal uppnår minimimåttet 45 cm som fem-sex-åringar i Hjälmaren och västra Mälaren, men vid cirka sex-sju års ålder i centrala Mälaren. Snabbast växer gösen i östra Mälaren och når minimimått redan som fyra-fem åringar. Tillväxten hos gös skiljer sig därmed mellan Mälaren och Hjälmaren, och även mellan olika områden i Mälaren ( figur 12a , figur 12b ). I östra Mälaren med djupa och mindre näringsrika fjärdar växer gösen ungefär lika snabbt som i Hjälmaren, som är grund och mer näringsrik. I västra och centrala Mälaren är gösens tillväxt långsammare och verkar avstanna vid 45–50 cm. Alternativt kan detta tillväxtmönster bero på ett relativt högre fisketryck på snabbväxande individer. Lokala skillnader i gösens levnadsmiljö och resurstillgång kan också spela roll. Östra Mälaren har en hög tillväxtpotential för gös då tillgången på stora stim av framför allt nors och siklöja i djupa fjärdar är god⁷ Den relativt lägre tillväxthastigheten i västra och centrala Mälaren skulle även kunna bero på konkurrens om föda och vara en effekt av hög göstäthet. Sådana effekter brukar dock återspegla sig i sämre individuell kondition, vilket inte har observerats i dataunderlagen från 2010–2022. Å andra sidan har hydroakustiska undersökningar i Granfjärden (centrala Mälaren) visat att tätheterna av bytesfisk 8–16 cm är cirka 3–4 gånger lägre jämfört med de östra fjärdarna⁷ och SLUs provfisken visar även att fångst per ansträngning av mört i de grundare delarna är cirka dubbelt så hög i Prästfjärden (östra Mälaren) jämfört med Granfjärden. Trots att detta tillstånd har varit stabilt under de senaste tio åren antyder ändå undersökningarna att det skulle kunna saknas föda av rätt storlek för att kunna nå en högre tillväxthastighet och maximal storlek. I vilken utsträckning individuella gösar väljer att migrera till andra och kanske bättre födosöksområden är idag okänt och motiverar studier kring gösens migrationsmönster i Mälaren.

Åldersbestämning av gös insamlad i yrkesfisket används för skattning av total dödlighet för gösen. En gös som nått en fångstbar storlek i bottengarn (längre än 20 cm) har en total dödlighet (Z) på 0,65–0,82 i Hjälmaren, men 0,48–0,59 i den miljömässigt liknande västra delen av Mälaren. I centrala Mälaren är den totala dödligheten på samma nivå som i västra Mälaren (0,45–0,53). I östra Mälaren är den totala dödligheten betydligt lägre (0,26–0,38).

Nätprovfiskedata i Hjälmaren tyder på en återhämtning 2022 efter en svag nedgång i både antal och biomassa per ansträngning ( figur 6a , figur 6b ), vilket sannolikt är kopplat till ett par års svag rekrytering under mitten på 2010-talet ( figur 10a , figur 10b , figur 10c ). Denna variation i rekryteringsframgång är dock naturlig och har över tid resulterat i en god tillgång på gös i både Mälaren och Hjälmaren. Sedan början av 2000-talet har även utkast (återutsättning) av mindre gös gjorts med skonsammare hantering av fisken, vilket troligtvis har bidragit till beståndens positiva utveckling¹².

Att medelstorleken av de allra största gösarna (L_max5procent) ökat i Hjälmaren är positivt och tyder på goda förhållanden och ett uthålligt fiske. I Mälaren är bilden mer svårtolkad där en nedgång i fångst per ansträngning, relativt låg nivå på medelstorleken av vuxen gös i centrala Mälaren och avstannande tillväxt runt minimimåttet skulle kunna tolkas som en effekt av hårt fisketryck. Selektiv dödlighet orsakad av fiske har hos flera fiskarter visat sig kunna driva bestånd mot mindre storlek och tidigare könsmognad^13,14. Ålder vid könsmognad verkar dock inte ha minskat i någon av Mälarens delbassänger under perioden 2010–2022, vilket i viss mån motsäger denna hypotes. Tidigare märkningsförsök på 1990-talet visade att migration sker mellan delbassängerna i Mälaren². Stor gös har möjligen ändrat beteende och uppehåller sig nu i andra områden än tidigare. Nya studier av gösens rörelsemönster behövs dock för att testa denna hypotes.

Olika tillväxtmönster hos gös i olika delar av Mälaren antyder även att delbestånden i viss mån är separerade. Tidigare studier bekräftar också att Mälaren har genetiskt separata delbestånd i Ekoln och Ulvsundasjön¹. Ålders- och storleksstrukturen är snävare i Hjälmaren jämfört med Mälaren där andelen gamla och stora gösar generellt sett är högre. Denna skillnad drivs dock till stor del av stor gös i den östra delen av Mälaren. För att främja bevarandet av stor fisk i både Hjälmaren och Mälaren skulle uttagsfönster, det vill säga maximimått som komplement till minimimått, kunna tillämpas likt de regler som nyligen införts för handredskapsfiske och ryssjefiske på östersjökusten¹⁵.

1. Dannewitz J, Prestegaard T, Palm S. Långsiktigt hållbar gösförvaltning: Genetiska data ger ny information om bestånd och effekter av utsättningar. Finfo. 2010;3:34. 2010. (FINFO Fiskeriverket informerar). Report No.: 3:34.
2. Andersson M, Degerman E, Persson J, Ragnarsson‐Stabo H. Movements, recapture rate and length increment of tagged pikeperch (Sander lucioperca) – a basis for management in large lakes. Fish Manag Ecol. 2015;22(6):450–7.
3. Huuskonen H, Piironen J, Syväranta J, Eronen R, Biasi C, Kiiskinen P, et al. Diet and movements of pikeperch (Sander lucioperca) in a large oligotrophic lake with an exceptionally high pikeperch yield. Ecol Freshw Fish. 2019;28(4):533–43.
4. Cantillana T, Aune M. Dioxin-_och_PCB-halter i fisk och andra livsmedel 2000-2011. Livsmedelsverket; 2012 p. 97. (Livsmedelsverkets rapportserie). Report No.: 21.
5. Norrgård J. Bakgrundsdokument till Förvaltningsplan för fisk & fiske i Vättern 2009-2013 [Internet]. Jönköping: Vätternvårdsförbundet; 2009 [cited 2020 May 20] p. 228. Report No.: 103. Available from: https://www.vattern.org/wp-content/uploads/2017/03/Rapp103.pdf
6. Sundblad G. Fritidsfiskeundersökning Hjälmaren 2016. Drottningholm, Sweden: Sveriges lantbruksuniversitet; 2017 p. 19. (Aqua reports). Report No.: SLU.aqua.2017.5.5-344. 2017.
7. Rogell B, Axenrot T. Pelagisk fisk i Mälaren 2022. [Internet]. Uppsala, Sweden: Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet; 2023. Aqua notes 2023:14. Hämtad från: https://doi.org/10.54612/a.3st07esrjc
8. Olin M, Heikinheimo O, Lehtonen TK, Raitaniemi J. Long-term monitoring of pikeperch (Sander lucioperca) populations under increasing temperatures and predator abundances in the Finnish coastal waters of the Baltic Sea. Ecol Freshw Fish. 2023;32(4):750–64.
9. Pekcan-Hekim Z, Urho L, Auvinen H, Heikinheimo O, Lappalainen J, Raitaniemi J, et al. Climate Warming and Pikeperch Year-Class Catches in the Baltic Sea. AMBIO J Hum Environ. 2011;40:447–56.
10. Probst WN, Kloppmann M, Kraus G. Indicator-based status assessment of commercial fish species in the North Sea according to the EU Marine Strategy Framework Directive (MSFD). ICES J Mar Sci. 2013 Apr 1;70(3):694–706.
11. Fitzgerald CJ, Delanty K, Shephard S. Inland fish stock assessment: Applying data-poor methods from marine systems. Fish Manag Ecol. 2018 Aug;25(4):240–52.
12. Nyberg P, Degerman E, Sers B. Survival after catch in trap-nets, movements and growth of the pikeperch (Stizostedion lucioperca) in Lake Hjälmaren, Central Sweden. Ann Zool Fenn. 1996;33(3/4):569–75.
13. Heino M, Metz J, Kaitala V. Evolution of mixed maturation strategies in semelparous life histories: the crucial role of dimensionality of feedback environment. Philos Trans R Soc B Biol Sci. 1997;352(1361):1647.
14. Heino M, Dieckmann U. Detecting Fisheries-Induced Life-History Evolution: An Overview of the Reaction-Norm Approach. Bull Mar Sci. 2008;83(1):25.
15. Vainikka A, Olin M, Ruuhijärvi J, Huuskonen H, Eronen R, Hyvärinen P. Model-based evaluation of the management of pikeperch (Sander lucioperca) stocks using minimum and maximum size limits. 2017;22:26.

I Östersjön fångas gös huvudsakligen i Ålands hav, södra Bottenhavet och norra Egentliga Östersjön (figur 13) . I yrkesfisket, som främst sker med nät, har landningarna minskat kraftigt under de senaste årtiondena. De sista två åren har dock visat en ökning av landningarna i yrkesfisket med cirka 230 procent, dock från mycket låga nivåer. Bottennoteringen sedan tidsseriens början var 2021 på 1,86 ton, och detta ökade till 4,32 ton 2022. I Egentliga Östersjön har landningarna minskat från 43 ton 1994 till 3,19 ton 2022. I Ålands hav och Bottenhavet hade fisket en topp under 2005–2007 då mellan 24 och 33 ton landades årligen, men därefter har landningarna minskat kraftigt och 2022 landades 1,13 ton. Äldre statistisk över yrkesfiskets landningar av gös visar att fångsterna var som högst under 1980-talet, med i medel över 120 ton landad gös per år i Östersjön.

Fritidsfisket efter gös i Östersjön är betydligt mer omfattande än yrkesfisket. Under 2014 uppskattades fritidsfisket landa mellan 9 och 64 ton gös längs den svenska kusten, jämfört med knappt 14 ton i yrkesfisket samma år. Enligt samma undersökning tas den största delen av fritidsfiskets landningar, nästan 90 procent, med handredskap. Osäkerheten är stor i skattningarna av fritidsfiskets landningar och under senare år anses uppgifterna så osäkra att de inte redovisas här (figur 13) .

Underlaget till miljöstatusbedömningar av gös längs kusten utgörs bland annat av standardiserade nätprovfisken. Dessa utförs årligen i ett antal områden längs ostkusten. Samma platser fiskas varje år, med samma typ av provfiskenät och med samma ansträngning, vilket möjliggör jämförelser av resultat mellan år. För analyser av gösens status nyttjas även resultat från tidsbegränsade undersökningar, till exempel genetiska studier av olika populationers släktskap, samt provfisken utförda under enstaka år.

Fångsterna av gös i provfisken har både minskat och ökat i områden längs Östersjökusten. Abundansen av gös kan bedömas mot ett områdesspecifikt tröskelvärde för god miljömässig status⁴. Detta sker med en metod (ASCETS) för tidsserieanalyser som jämför bootstrappade medianvärden under en 6-årig bedömningsperiod (2017-2022) med bootstrappade medianvärden under en föregående referensperiod⁵. Från tillgängliga tidseriedata väljs en period utan strukturella förändringar som referensperiod. Statusen under referensperioden baseras på expertbedömning. Dessa analyser visar att gösen i Forsmark i Uppsala län, i Galtfjärden i Stockholms län och i Asköfjärden i Södermanlands län inte når upp till tröskelvärdet för god miljömässig status. I Kvädöfjärden i Östergötlands län har fångsterna däremot ökat och gösen når upp till tröskelvärdet för god miljömässig status ( figur 14a , figur 14b , figur 14c , figur 14d ). Lännåkersviken i Stockholms län är ett område där fiskeförbud under hela året infördes 2010. Efter kraftiga ökningar i provfiskets fångster under 2010-2015 i Lännåkersviken jämfört med referensområdet Askviken (figur 15) , övergick området till endast fredning under leken (1 april–15 juni) från och med 2015. År 2020-2022 skedde en uppföljning med provfiske som visade på minskade fångster i referensområdet Askviken, medan fångsterna i Lännåkersviken hade minskat kraftigt under uppföljningens två första år⁶ för att återigen öka kraftigt 2022 (figur 15) . Detta tyder på att fredning under lekperioden kan vara tillräckligt för att bibehålla höga fångster, men fler års uppföljning behövs innan detta kan sägas med säkerhet. Fångsterna av stora individer (större än 45 cm) sjönk dock kraftigt under 2020-2022 i både Lännåkersviken och referensområdet Askviken (figur 15) . En studie⁷ som jämförde ett område som varit fiskefritt i över 30 år med referensområden längs en övergödningsgradient fann att fångstbiomassan av gös var högst i de två referensområden som hade högst övergödningsnivå, samt att gösen inte gynnades i det fiskefria området (som hade en medelhög övergödningsnivå). Fångsterna av gös i alla områden i studien var överlag så låga att effekter på storleksstruktur inte kunde analyseras. Resultaten från denna studie visar vikten av att överväga enskilda arters habitatpreferenser när områdesskydd planeras. Vidare behöver typen av fiske tas med i beräkningen när fiskefria områden inrättas. En studie i ett insjövatten i Litauen där ett totalt förbud mot kommersiellt fiske infördes 2013 visade att återhämtningstakten av rovfiskar (såsom gös och abborre) hämmades på grund av fritidsfiske, medan arter som sällan fångas av fritidsfiskare (som mört) visade snabb återhämtning⁸.

Gösen är beroende av områden i innerskärgården med näringsrikt⁹, varmt och sött¹⁰ vatten för sin reproduktion¹¹. Längs den svenska Östersjökusten finns sådana miljöer främst i norra Östersjön och Ålands hav, och beståndens utbredning begränsas därför av tillgången på lämpliga reproduktionsområden. Gösen var ovanlig i svenska kustområden i Östersjön fram till 1970-talet, då tilltagande övergödning och varmare vatten kan ha bidragit till ökade tätheter och starkare bestånd av arten. Trots att både fortsatt övergödning och klimatförändringar borde gynna gösen har storleken på bestånden i flera områden på kusten minskat kraftigt under 2000-talet^{12, 13}. Minskade fångster över tid har också observerats i andra delar av Östersjön, till exempel Daugava i Litauen samt Lumparn och Ivarskärsfjärden i Finland^{12, 13}.

Stora fiskar är särskilt viktiga för ett bestånds fortlevnad och reproduktion, eftersom större individer får fler och mer livskraftiga avkommor^{14, 15}, och detta samband har även visats hos gös^{16, 17}. Storleksbegränsningar i fisket kan säkerställa ett biologiskt hållbart fiske, med minskad risk att fånga individer som inte ännu hunnit leka¹⁸. Ett högre minimimått kan även minska risken för evolutionära förändringar mot könsmognad vid lägre ålder och minskad kroppstillväxt. Vid högt fisketryck på främst stora individer kan sådana förändringar annars på sikt leda till minskade fångster^{19, 20}. För att gösen ska få växa till sig och för att undvika fångst av små individer används minimimått för landad gös i Östersjön. Detta minimimått har stegvis ökats och sedan april 2021 gäller ett minimimått på 45 cm för samtliga redskap i samtliga Östersjöns delområden. Minimimåttet på 45 cm motiveras av erfarenheter från Finland. Insamlade data och evolutionära modeller visade att ett minimimått på 45 cm och en ökad maskstorlek i fiskenäten kan leda till stabila, hållbara fångster över tid, medan ett ännu högre minimimått på 50 cm skulle minska den ekonomiska avkastningen^{18, 21}. Samtidigt kan längd vid könsmognad variera mellan olika populationer av gös^{16, 22}, och åtgärder bör därmed för bästa effektivitet anpassas till förutsättningarna inom lokala populationer.

Mängden stor gös är mycket liten i alla provfisken och i Forsmark, Galtfjärden och Asköfjärden har ingen gös över det nuvarande minimimåttet på 45 cm fångats i de årliga provfiskena de senaste sexton åren. I det fjärde området, Kvädöfjärden, fångas 0-3 individer över 45 cm per år (figur 16) . I Galtfjärden fångades på 1990-talet en betydligt större andel gös över 45 cm i provfisken, men eftersom metodiken för provfisket ändrades 2002 är siffrorna inte direkt jämförbara med senare tidsserier. Det är dock tydligt att gösen minskar på många håll, och i dag är stor gös mycket ovanlig längs med kusten. I Lännåkersviken i Stockholms län, fångades en ökande andel stor gös under de fem fiskefria åren, följt av en kraftig minskning i andelen stor gös vid de uppföljande provfiskena 2020-2022 (figur 15) , vilket tyder på att fiskereglerande åtgärder kan ha haft en positiv effekt på gösbestånden. Storleken där den 90:e percentilen av storleksfördelningen infaller (L90) kan användas som en indikator på proportionen stor fisk i en population. L90 (beräknat på gösar från 15 cm och uppåt) visar en nedåtgående trend i samtliga provfiskeområden, med en signifikant minskning över tid i Forsmark, Galtfjärden och Kvädöfjärden (figur 17a) . Denna utveckling tyder på hög dödlighet för större individer. Den 10:e percentilen av storleksfördelningen kan användas som en indikator på rekrytering. L10 för gösen visar på stabila trender i samtliga områden utom Kvädöfjärden, där L10 visar en signifikant nedåtgående trend över tid, vilket tyder på en stor storleksvariation (figur 17a) . Förhållandevis få individer av gös fångas överlag i provfisken längs kusten (medelantalet fångade individer per år varierar mellan olika provfisken, från 18 individer i medel per år i provfisket i Forsmark, till 103 individer i medel per år i Lännåkersviken, dessutom finns stor variation mellan år inom provfisken). Detta gör att beräkningar av L90 och L10 är osäkra och trenderna bör därmed tolkas med försiktighet.

Provfiskedata från Askviken och Lännåkersviken i Stockholms län och Galtfjärden i Uppsala län visar att de flesta honor av gös blir könsmogna vid knappt 40 cm och hanar generellt vid en något mindre storlek²³. Höjningen av minimimåttet till 45 cm kan därmed säkerställa att de flesta individerna av gös i Östersjön har möjlighet att leka minst en gång. Ett storleksfönster, med både minimi-och maximimått, kan även skydda de största individerna. De kan producera större ägg, större avkommor och fler yngel som kan överleva hårda miljöförhållanden^{14, 15, 24, 25} och därmed ytterligare minska risken för en populationskollaps. Med ett maximimått på 20 cm över minimimåttet skulle gösbeståndet på längre sikt kunna tåla en högre fiskedödlighet²⁶. I nuläget verkar dock oerhört få gösar överleva tillräckligt länge för att nå ett maximimått på 65 cm (i Asköfjärden, Forsmark, Galtfjärden och Kvädöfjärden har inte en enda individ från 65 cm och uppåt fångats i provfiskena sedan tidsseriernas början 2002). Därför infördes i stället ett storleksfönster på 45–60 cm vid fiske med handredskap och ryssjor, först 2019 från Västernorrland ner till och med norra Uppsala, och i april 2021 utökades detta till hela Svenska Östersjön. Med dessa restriktioner får både hanar och honor möjlighet att leka minst en gång. Skyddet av de största lekande fiskarna skulle kunna hindra negativa evolutionära konsekvenser av fisket, förutsatt att några individer överlever till en storlek på 60 cm. Dock fångas endast enstaka individer mellan 60 och 64 cm i Kvädöfjärden och Asköfjärden, medan i Galtfjärden och Forsmark har ingen individ över 52 cm fångats sedan tidsseriernas början 2002. I Askviken och Lännåkersviken fångas däremot individer över 65 cm under majoriteten av åren i tidsserierna.

Åldersbestämd gös från provfisken indikerar att den totala dödligheten har ökat signifikant över tid i Galtfjärden²⁷. Beståndet i Galtfjärden har under lång tid fiskats omfattande inom både yrkes- och fritidsfisket med nät. De äldsta fiskarna i tidsserien var sju år gamla, men fiskar av den åldern fångades endast under det första provtagningsåret 2002, och både medelåldern och den maximala åldern i fångsten minskade signifikant under perioden 2002–2020 (figur 18) .

Förutom dödlighet kopplat till fisketryck från fisket kan predation från säl och skarv påverka gösbestånden negativt^{12, 28-30}. Mängden gös som konsumeras av säl och skarv i Östersjön kan vara minst lika stor som uttaget från yrkesfisket²⁸. Under 2022 rapporterades det i svenska yrkesfiskares loggböcker att 72 procent av näten som fångat gös hade en sälskada av varierande grad. Mängden rapporterad sälskadad gös var också 27 procent av den totala fångsten vid nätfiske. Andelen är troligen högre än vad som kan rapporteras, då fall där sälar har ätit hela fiskar och avlägsnat dem från näten inte kan rapporteras. Det är oklart exakt vilken betydelse ökande säl- och skarvpopulationer har för gösbestånden. Skarvens konsumtion kan påverka gösbestånd lokalt, men effekterna varierar stort mellan områden i Sverige, Finland och Tyskland^{12, 28-35}.

De minskade fångsterna i yrkesfisket, avsaknaden av stora fiskar och minskande variation i storlek över tid, pekar sammantaget på att fisketrycket på gös i Östersjön är för högt, åtminstone lokalt. Åtgärder krävs för att minska dödligheten hos gös, främst i fritidsfisket som uppskattas stå för de största fångsterna av gös längs den svenska Östersjökusten. Ett fönsteruttag för fiske på gös mellan 45 och 60 cm gäller i hela Östersjön. Förutsatt att tillräckligt många gösar överlever tillräckligt länge för att nå minimimåttet på 45 cm, bör dessa regler säkerställa dels att både hanar och honor har möjlighet att leka minst en gång, dels att de största lekande fiskarna skyddas. Dessa striktare bestämmelser gällande både storleken på och antalet gösar som får fångas inom fritidsfisket har dock ännu inte gett tydliga effekter på bestånden. Fiskedödligheten har minskat efter upprättande av permanenta fiskefria områden för rovfisk som gös i Sverige, och delvis efter ändrade redskapsregler för gös i Finland^{6, 13, 18}. Lekfredningsområden har också länge använts som en fiskevårdande åtgärd³⁶, och den positiva utvecklingen i Lännåkersviken under fiskeförbudet tyder på att fiskefria områden kan vara effektivt för gös. Detta talar för att åtgärder som minskar fisket på gös kan stärka och skydda bestånden i framtiden. Mer information om och åtgärder för att minska predation från säl och skarv kan också vara viktiga för att gynna och stärka gösbestånden längs våra kuster. För en säkrare bedömning av beståndsstatusen behövs även bättre underlag om gösens storleks- och åldersfördelning från fler områden längs med kusten.

1. Östman Ö, Olsson J, Dannewitz J, Palm S, Florin A-B. Inferring spatial structure from population genetics and spatial synchrony in demography of Baltic Sea fishes: implications for management. Fish and Fisheries. 2017;18(2):324-39.
2. Dannewitz J, Prestegaard T, Palm S. Långsiktigt hållbar gösförvaltning: Genetisk data ger ny information om bestånd och effekter av utsättningar. Göteborg: Fiskeriverket. 2010;Finfo;2010:3(34).
3. Saulamo Kari NE. Local management of Baltic fish stocks – significance of migrations. Göteborg: Fiskeriverket; Finfo. 2002;2002:9.
4. HELCOM. Abundance of coastal fish key species. HELCOM core indicator report 2023 [2023-10-10]. Available from: https://indicators.helcom.fi/indicator/coastal-fish-key-species/.
5. Östman Ö, Bergström L, Leonardsson K, Gårdmark A, Casini M, Sjöblom Y, et al. Analyses of structural changes in ecological time series (ASCETS). Ecological Indicators. 2020;116:106469.
6. Bergström U, Berkström C, Sköld M, Börjesson P, Eggertsen MF, L Florin, A-B, Fredriksson RF, S Kraufvelin, P Lundström, K Nilsson, J Ovegård, M, et al. Long-term effects of no-take zones in Swedish waters. [Internet]. Uppsala: Department of Aquatic Resources, Swedish University of Agricultural Sciences; 2022. Aqua reports 2022:20. Hämtad från: https://doi.org/10.54612/a.10da2mgf51
7. Bergström L, Karlsson M, Bergström U, Pihl L, Kraufvelin P. Relative impacts of fishing and eutrophication on coastal fish assessed by comparing a no-take area with an environmental gradient. Ambio. 2019;48(6):565-79.
8. Dainys J, Jakubavičiūtė E, Gorfine H, Kirka M, Raklevičiūtė A, Morkvėnas A, et al. Impacts of recreational angling on fish population recovery after a commercial fishing ban. Fishes. 2022;7(5):232.
9. Bergström L, Fredriksson R, Bergström U, Rydin E, Kumblad L. Fish community responses to restoration of a eutrophic coastal bay. Ambio. 2023.
10. Uspenskiy A, Zhidkov Z, Levin B. The Key Environmental Factors Shaping Coastal Fish Community in the Eastern Gulf of Finland, Baltic Sea. Diversity. 2022;14(11):930.
11. Lappalainen J, Dörner H, Wysujack K. Reproduction biology of pikeperch (Sander lucioperca (L.)) – a review. Ecology of Freshwater Fish. 2003;12(2):95-106.
12. Mustamäki N, Bergström U, Ådjers K, Sevastik A, Mattila J. Pikeperch (Sander lucioperca (L.)) in Decline: High Mortality of Three Populations in the Northern Baltic Sea. Ambio. 2014;43(3):325-36.
13. Olsson J. Past and Current Trends of Coastal Predatory Fish in the Baltic Sea with a Focus on Perch, Pike, and Pikeperch. Fishes. 2019;4(1):7.
14. Birkeland C, Dayton PK. The importance in fishery management of leaving the big ones. Trends in Ecology & Evolution. 2005;20(7):356-8.
15. Olin M, Jutila J, Lehtonen H, Vinni M, Ruuhijärvi J, Estlander S, et al. Importance of maternal size on the reproductive success of perch, Perca fluviatilis, in small forest lakes: implications for fisheries management. Fisheries Management and Ecology. 2012;19(5):363-74.
16. Olin M, Vainikka A, Roikonen T, Ruuhijärvi J, Huuskonen H, Kotakorpi M, et al. Trait-related variation in the reproductive characteristics of female pikeperch (Sander lucioperca). Fisheries Management and Ecology. 2018;25(3):220-32.
17. Olin M, Kotakorpi M, Nurminen L, Ruuhijärvi J. The maternal effects on Pikeperch (Sander lucioperca) larvae depend on temperature. Ecology of Freshwater Fish. 2022;31(2):280-90.
18. Heikinheimo O, Setälä J, Saarni K, Raitaniemi J. Impacts of mesh-size regulation of gillnets on the pikeperch fisheries in the Archipelago Sea, Finland. Fisheries Research. 2006;77(2):192-9.
19. Conover DO, Munch SB. Sustaining Fisheries Yields Over Evolutionary Time Scales. Science. 2002;297(5578):94.
20. Edeline E, Loeuille N. Size-dependent eco-evolutionary feedbacks in harvested systems. Oikos. 2021;130:1636-49.
21. Vainikka A, Hyvärinen P. Ecologically and evolutionarily sustainable fishing of the pikeperch Sander lucioperca: Lake Oulujärvi as an example. Fisheries Research. 2012;113(1):8-20.
22. Jyrki L, Mika V, Tommi M. The Effects of Age-At-Maturation on the Parameters of a Biphasic Lester Growth Model in Sander lucioperca. Annales Zoologici Fennici. 2020;58(1-3):13-29.
23. SLU Institutionen för akvatiska resurser. Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2020. Havs- och vattenmyndigheten; 2020.
24. Ahrens RNM, Allen MS, Walters C, Arlinghaus R. Saving large fish through harvest slots outperforms the classical minimum-length limit when the aim is to achieve multiple harvest and catch-related fisheries objectives. Fish and Fisheries. 2020;21(3):483-510.
25. Gwinn DC, Allen MS, Johnston FD, Brown P, Todd CR, Arlinghaus R. Rethinking length-based fisheries regulations: the value of protecting old and large fish with harvest slots. Fish and Fisheries. 2015;16(2):259-81.
26. Vainikka A OM, Ruuhijarvi J, Huuskonen H, Eronen R, Hyvarinen P, . Model-based evaluation of the management of pikeperch (Sander lucioperca) stocks using minimum and maximum size limits. Boreal Environment Research. 2017;22.
27. Appelberg M, Blass M, Dahlberg M, Holmgren K, Kokkin M, Yngwe R. Åldersanalys i fiskövervakningen. Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, Drottningholm Lysekil Öregrund,2020. 71 s.
28. Hansson S, Bergström U, Bonsdorff E, Härkönen T, Jepsen N, Kautsky L, et al. Competition for the fish – fish extraction from the Baltic Sea by humans, aquatic mammals, and birds. ICES Journal of Marine Science. 2018;75(3):999-1008.
29. Heikinheimo O, Rusanen P, Korhonen K. Estimating the mortality caused by great cormorant predation on fish stocks: pikeperch in the Archipelago Sea, northern Baltic Sea, as an example. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences. 2016;73(1):84-93.
30. Lehikoinen A HO, Lappalainen A. Temporal changes in the diet of great cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis) on the southern coast of Finland – comparison with available fish data. . Boreal Environment Research. 2011.
31. Arlinghaus R, Lucas J, Weltersbach MS, Kömle D, Winkler HM, Riepe C, et al. Niche overlap among anglers, fishers and cormorants and their removals of fish biomass: A case from brackish lagoon ecosystems in the southern Baltic Sea. Fisheries Research. 2021;238:105894.
32. Ovegård MK, Jepsen N, Bergenius Nord M, Petersson E. Cormorant predation effects on fish populations: A global meta-analysis. Fish and Fisheries. 2021;22(3):605-22.
33. Salmi JA, Auvinen H, Raitaniemi J, Kurkilahti M, Lilja J, Maikola R. Perch (Perca fluviatilis) and pikeperch (Sander lucioperca) in the diet of the great cormorant (Phalacrocorax carbo) and effects on catches in the Archipelago Sea, Southwest coast of Finland. Fisheries Research. 2015;164:26-34.
34. Veneranta L, Heikinheimo O, Marjomäki TJ. Cormorant (Phalacrocorax carbo) predation on a coastal perch (Perca fluviatilis) population: estimated effects based on PIT tag mark-recapture experiment. ICES Journal of Marine Science. 2020;77(7-8):2611-22.
35. Olin M, Heikinheimo O, Lehtonen TK, Raitaniemi J. Long-term monitoring of pikeperch (Sander lucioperca) populations under increasing temperatures and predator abundances in the Finnish coastal waters of the Baltic Sea. Ecology of Freshwater Fish. 2023;32(4):750-64.
36. Bergström U, Ask L, Degerman E, Svedäng H, Svensson A, Ulmestrand M. Effekter av fredningsområden på fisk och kräftdjur i svenska vatten. Göteborg: Fiskeriverket; Finfo. 2007;Finfo; 2007:2.